Krönikor - Vilse

Våra stenåldershjärnor behöver naturen inte överskattat storstadskaffe

Krönikor | 10 juli 2018

Enligt forskning från Stanford ger naturen oss en möjlighet till självreflektion.

Jag kan inte säga att jag är en av de personer som älskar storskaliga stadscaféer. Tycker liksom att kaffet får en annan smak när det kommer med ett slarvigt skrivet namn, i skållhet papperskopp. Jag tar en klunk. Så illa kanske det inte är ändå, men vad gör jag egentligen här?

Jo, livet som bjussar på så mycket utveckling, härliga upplevelser men också mentalt kaos och ständig hets har gjort mig irriterad och svag. Speciellt är det när jag är i större i städer.. då kan jag verkligen känna att mina krafter lätt tar stryk och jag fick jobba hårt med att bara hitta till detta fik. Som tur var ska kaffe vara den pick-me-up vi behöver när allt känns fel. Bara doften av denna underbara böna kan underlätta de största av problem. Lika snabbt som kaffet beställs, går dock denna effekt ut. Jag funderar på påtår och mer långvariga strategier som får våra kroppar att hålla ut.

För de är ju inte bara jag som är sliten! Hjärntrötthet, utbrändhet och överkänslighet är nyord. Enligt rapport från Försäkringskassan är sjukskrivningarna ett samhällsproblem. Ångest, oro och stress hör till vanligheterna. Människor som en dag bara tar slut. Jag slögooglar. Läser texter om att vi har förlorat vår relation till livet. Vad är meningen med allt egentligen? Enligt Socialstyrelsen ökar depression och psykisk ohälsa icke förvånansvärt, även hos barn.

Jag tror att utvecklingen helt enkelt handlar om att vi trycker in och gör för mycket! I vårt livspusslande ska varje sekund planeras in. Att köra bil och ringa ett jobbsamtal samtidigt som vi äter en macka till lunch, är idag mångas “vinnande” verklighet. Hjärnforskaren Katarina Gospic, förtydligar dock hur vår hjärna sett likadan ut de senaste 40 000 åren och därmed inte är riktigt anpassad för multitasking. Fokus, kontroll och olika beslut hit och dit kräver nämligen att hjärnans organisationscentra (prefrontala cortex) alltid är i full produktion. Klart att vi tillslut kollapsar! Våra hjärnor har fått nog och kaffe eller en trendig ny diet nja, det fixar inte de långsiktiga problemen i en sönderstressad kropp.

Kanske är det därför så att våra “stenåldershjärnor” istället behöver blanda all denna hets och produktion med miljöer av enkelhet, återhämtning och reflektion. Att en trygg naturmiljö är det som verkar funka bäst, behöver vi inte tänka länge för att förstå. Rent historiskt har människan alltid återhämtat sig i naturen, en teori som nu är vetenskapligt bevisad.

I bl.a. en studie från Stanford University har forskarna använt sig av EEG för att se ifall det finns någon skillnad på hjärnaktiviteten hos personer som tar en promenad i staden och de som promenerar i en park med biologisk mångfald.
Resultatet var att de kunde se hur de människor som gick i parken hade minskat blodflöde i prefrontala cortex. Det visade sig att promenaden i parken gett det ständigt, aktiva kontroll centrumet en chans att sakta ner. Kortisolet, som hos många av deltagarna låg på rekordnivå hade också minskat i produktion och de uttryckte hur naturen gett dem en möjlighet till självreflektion.

Studier från b.la. Göteborgs grön rehabilitering verksamhet, förtydligar hur skogar, grönområden och brusande hav skapar kravlösa miljöer där intryck får komma och gå, utan att vi ska vara där och peta. Naturen ger inte vår livspusslande hjärna lika mycket att kontrollera och en chans till att bara va, något som för själen kan tyckas känns ganska bra…

Vår respons på naturliga miljöer, men även på sinnesstimuli som får oss att tänka på naturen, är oftast direkt. Forskning visar hur kontorspersonal, genom att de bara förflyttats till en fönsterutsikt av lövträd upplevde hur arbetsmiljön och välmåendet förbättrades, dag för dag. Vi orkar liksom inte leva i ett konstant stadie av kamp och flykt och något så enkelt som att bara lyssna på fågelsång, ger kroppen en mikrovila och lugn och ro ett tag.

För vila är inte så farligt som vi tror. När hjärnan får en chans att andas ut, kommer nämligen de positiva hälsoeffekterna som på automatik. Flera studier visar hur tid i och med naturliga miljöer ökar vår förmåga till kreativitet, nya idéer och innovation. Bättre immunförsvar är också ett resultat. Arbetsplatser med gröna inslag rapporterar mindre sjukskrivningsdagar och förbättrad prestation. Något för er chefer att ta till er!

För vi kan inte längre ignorera vetenskaplig fakta. Borsta bort naturen som något som inte passar in på mig och min livsstil. Naturen kan inte heller bara vara en hobby, som går att utnyttja när lusten utan naturkontakt måste in i vardagen. Jag menar hur jobbigt kan de va att ta en extra promenad eller att bara välja och stirra på ett löv ett tag? För även om jag själv också tycker att en kopp starkt kaffe för stunden smakar och doftar så gudomligt bra, kanske det är det dags att ge kroppen den långsiktiga förändringen den faktiskt vill ha?

Arbetar med naturhälsokommunikation och går en master i miljöpsykologi på SLU, Alnarp, med fokus på utomhusmiljöer för hälsa och välmående. Mina dagar fylls med forskningsanalyser, föreläsningar och konsultuppdrag där jag lyfter fram naturens hälsoeffekter för alla.

Lev som en viking: tappa kontrollen i naturen!

Krönikor | 01 juli 2018

Foto: Caroline Stenberg Ericsson

Träffa magister Markusson kursansvarig på utbildningen Friluftsliv och företagande i Örnsköldsvik. I den här krönikan beskriver han vikten av att inte leva för styrt av samhällets “måsten”.

Som gymnasielärare var det närmast ett mantra att för allas bästa skulle både elever och jag själv ha struktur, för att i förlängningen ha en tydlig översikt och kontroll. Det är absolut viktigt att det finns struktur, översikt och kontroll när det kommer till att vara i grupp, allra helst när lärande ska ske.

Jag har alltid varit en person som trivs med mindre struktur, då det ger mig utrymme och möjlighet att vara kreativ och spontan.

Men det här behovet av struktur, översikt och kontroll har smugit sig in mer och mer i min vardag och mitt liv. En bidragande roll till denna utveckling, utöver min yrkesroll, har helt klart clickbait-artiklar, diverse tv-program och en generell ”gör så här för att må bra-hets” haft. ”Strukturera upp din vardag för ett bättre liv”. Sagt och gjort: helgerna är planerade 3 veckor i förväg, semestern är bestämd redan i februari och varje vardag struktureras upp. Träna måndag onsdag fredag, tvätta tisdag torsdag, nytt avsnitt av X som kan streamas medan tvätten tvättas samtidigt som jag planerar morgondagen i huvudet. Kontroll kontroll kontroll.

Jag säger inte att struktur och kontroll är dåligt, bara att det är dåligt för mig när det genomsyrar allt.

När det väl sker saker utanför min kontroll så dröjer det inte länge innan antingen jag själv säger, eller att någon annan säger ”det var menat” eller något liknande. Det är införstått att det är ödet, eller en gudom om man är troende, som spelar ut sin roll. Kontroll och ödet är med andra ord väldigt centralt.

I den fornnordiska mytologin var det ödesgudinnorna (nornorna) Urd, Verdandi och Skuld som bestämde över varje människas liv och öde. Samma tanke finns i flera andra religioner som till exempel den grekiska mytologin och den deterministiska tanken inom kristendomen. ”Det som sker det sker utanför min kontroll för det är redan bestämt” kan man förenklat summera detta synsätt.

I dagens rationaliserade samhälle vänder sig många istället mot stjärnorna i tron om att en planet x-antal ljusår bort ger positiv eller negativ kraft till ditt liv, eller att det är karma som spelar in. Det är helt utanför din kontroll och ofta ödesbestämt helt enkelt.

Kan det vara så att vikingarna var helt rätt ute och att det här kan vara en bakomliggande orsak till det ökade intresset för alla former av friluftsliv? Utöver att vistelser i skogen är bra för kropp, sinne och själ så är det också att släppa kontrollen. Att låta naturen bli våra nornor som bestämmer över hur dagen ska se ut. Att bara följa med naturen och hänge sig åt den totala maktlöshet som vi har när vi vistas ute.

Jag har aldrig känt mig så liten och så sårbar som när jag får kura ihop i skydd under en storm, så tacksam som när jag äntligen kommer fram till jokken och får dricka mig nöjd, så avslappnad som när jag känner vindens lena smekningar och hör elden spraka. Jag har ingen struktur, ingen överblick och ingen kontroll.

Aldrig är jag så levande som då.

Uppvuxen i Dorotea (Kraapohke)med skog och fjäll som det andra hemmet. Brinner för skogens egenvärde och är idag kursansvarig på Friluftsliv och företagande i Örnsköldsvik, Höga Kusten.

I naturen stegar jag bort från samhällets krav

Krönikor | 17 maj 2018


Redan som barn blir vi fostrade att tänka framåt och triggade av att tillfredsställa vår omgivning istället för oss själva. Läs den senaste krönikan av Josefin Wilkins om hur hon hittar tillbaka till nuet genom naturen.

Vad ska du bli när du blir stor? Minns ni frågan som dök upp lite här och var i barndomen, främst av snälla far och morföräldrar, med kärleksfulla ögon och godhjärtade intentioner. Lite enkelt svarade vi säkert det coolaste vi visste och hoppades se stoltheten lysa i deras förväntansfulla uttryck.

Men frågan om vad vi ska bli, slutar ju inte efter släktkalas att styra våra liv. Även i skolan är barns framtidsplanering en åsiktsladdad, statlig angeläget och värre blir det. Minns ni högstadiet? Där räckte det inte med att skylla på, hur ett hormonpåslag gjorde att en varken visste upp eller ner. Nej, för samhällets bästa skulle jag ”hitta just min väg” genom gymnasievalet och ut i en samhällsnyttig riktning.

Jag minns till och med att jag fick träffa en studievägledare lika godhjärtat som mina släktingar, som faktiskt tog på sig ansvaret att guida mig mot framgång. Svårt uppdrag. Stackars människa. Hon var ju bara en representant från samhället, som ville att jag skulle lyckas. Jag tänkte främst på nästa fest. Längtade efter nya sms, på min nokia mobil. Fast, kanske ännu mer på att få vara fri och skapa min egna stig.

För som trettioåring, är jag som vanligt i skogen och ”steg för stegar” som jag kallar det. Jag ser hur nya knoppar växer, jag studerar mossan och skrattar åt mig själv att jag trots så många floror, kan vara så dålig på att artbestämma. Jag rör vid stenens hårda kant. Jag reser mig och läderkängorna gnisslar mot trädrötternas glatta yta. Jag tittar upp och undrar ifall de kanske blir lite regn framåt dan. Luften känns fuktigare, men själen känns äntligen vid liv.

Här går jag steg efter steg och jag ser inte det jag kom till skogen för att se, utan jag ser det stunden har att ge.

Jag stannar upp, kanske har jag gått i cirklar, magen säger frukost. Jag borde snart försöka “hitta” hem. Men jag stannar kvar. Några minuter till. Låter den lätta själen, få lite extra utrymme att vandra fritt. Känslan av frihet blandat med enkelhetens nöjdhet. Kanske behöver hela samhället mer av det här?

För när skola, samhälle och även godhjärtade familjemedlemmar vill att jag redan som barn, ska veta min ”rätta” väg, så börjar min kropp bara skrika efter mer frihet. Jag vill få vara på platser där jag inte behöver veta nästa steg. Jag vill i nuet få välja höger eller vänster och inte bara gå från A till B.

Mest av allt vill jag se de jag ser och inte av andra få höra vart jag ska.

Jag tror inte heller att jag är ensam om att njuta av denna okomplicerade tillvaro. Du som läsare kanske till och med kan känna igen dig i den där friheten, som kommer ifrån att i naturen ”steg för stega”. Begrepp som att ströva, strosa och flanera måste ju ha kommit till av en anledning?

Fast, enligt Wikipedia är de flesta av dessa ord, kopplat till en människa med mycket fritid. Där passar mitt egna ”steg för stegande” inte riktigt in. Jag menar, jag är verkligen inte är en person med en massa ”fri-tid”. Jag är nystartad egenföretagare, som i kombination med masterutbildning försöker att få vardagsstrukturen att funka. Jag planerar, utformar visioner, och jobbar efter specifika mål. Att jag skulle ha en oändlig massa ”tid” utan riktlinje och intention, stämmer inte och är faktiskt inte det jag gillar. Lite så att jag till och med går igång på att vara i en planering och utvecklingsfas. Kalla mig hjärntvättad om du vill.

Men nu är vi återigen tillbaka, i nutida skogen. Jag har inte gått hem ännu, utan jag ser hur ekorren byggt kotthögar av rester från sin senaste måltid. Jag märker hur den där fågeln, som sagt har aldrig varit bra på namn, säger god morgon till en ny dag. På stubben sitter jag. Magen kurrar fortfarande.

Tänker där och då, att det inte är något fel med att vilja nå sina drömmar och redan som barn vara med och förändra. Men faran med detta är att vi med klara mål i sikte missar det som finns med oss i nuet. Vi glömmer bort det egna valet och lever samhällets framtidsplaner och inte våra egna.

Så för mig blir “Steg för stegandet” en allt mer prioriterad aktivitet. Här går jag i skogen. Gör mina egna stigar, utan att riktigt veta vart jag ska eller vad jag vet. Det finns inga rätt eller fel, utan jag “steg för stegar” precis dit jag vill.

Arbetar med naturhälsokommunikation och går en master i miljöpsykologi på SLU, Alnarp, med fokus på utomhusmiljöer för hälsa och välmående. Mina dagar fylls med forskningsanalyser, föreläsningar och konsultuppdrag där jag lyfter fram naturens hälsoeffekter för alla.

Sent ska syndaren vakna

Krönikor | 26 april 2018

En värmländsk insjö som i Tobias barndom Foto: Tommie Svanström Ohlson

Hur påverkar egentligen vi friluftsmänniskor miljön vi älskar, är vi bättre än andra eller i själva verket till och med hycklare? Läs veckans krönika av Tobias Karlsson.

Nu på morgonen när jag satt i bilen, sen till jobbet för att jag hade snoozat ett par tre gånger för mycket, så kom jag äntligen på titeln till denna krönikan. Jag har under en längre tid reflekterat över min konsumtion och särskilt den som är relaterad till mitt friluftsintresse.

Jag har alltid älskat att vara ute i naturen och kan i mångt och mycket beskrivas som ett naturbarn.

Har alltid fått följa med mina föräldrar och bröder ut i skogen. När jag var 1,5 år var hela familjen ute och plockade blåbär som skulle bli sylt. Min mor satt mig på en stubbe men lite blåbärsris fullt med bär som jag kunde underhålla mig själv med medans de fokuserade på att plocka bär.

När de lite senare vände sig om satt jag inte längre kvar på stubben. Skräcken spred sig bland dom. Efter ett stunds letande gick de tillbaka till stubben för att utgå från den i sitt letande. Där var jag mycket riktigt. Jag hade blivit trött av alla bären och lagt mig ner i det sköna riset och somnat.

Det som jag reflekterat över att även fast vi var ute mycket så hade vi inga ”speciella” skogskläder. Det skulle i och för sig vara stövlar och mygghatt men så mycket mer än så var det inte. Visst så hade vi en del utrustning för friluftsliv så som tält, kanot, primuskök och lite sådana saker. På nätterna stärktes det upp med filtar och täcken med mera. Vi gjorde inga längre fjällvandringar utan endast kortare turer så behovet av sådan utrustning fanns ju inte.

Semestrarna spenderades i skogen i norra Värmland vid en insjö där det plockades bär, och svamp från sjön drogs det upp en hel del abborrar.

Jag minns när jag var runt sex år då specialiserade jag mig en sommar på att tälja träsvärd av små björkslanor. Vi byggde kojor, trampade upp stigar till den lilla badstranden, fiskade och paddlade kanot. Visst syntes det att vi hade varit där. Dock fanns det inget skräp någonstans att finna, för att skräpa ner var det bara idioter som gör, som min käre far brukar säga.

När jag i tidiga tonåren började ta mig ut själv och med vänner så fanns min fars ord med mig. Jag hade hört fraser som ”lämna inget annat än fotavtryck efter dig”.

Med takt att jag började jobbade på mina lov och fick egna pengar så köpte jag utrustning i samma anda. Jag började med det nödvändigaste. Eftersom jag var aktiv inom militärens ungdomsverksamhet så hade jag en del utrustning därifrån och valde att köpa mig en ordentlig sovsäck, ett gaskök och en Gränsfors yxa som min första stora investering.

Senare blev det en ordentlig ryggsäck, Gore-Tex-tält och den just då släppta kniven F1 från företaget Fällkniven. Utrustning kompletterades och uppgraderades. Till bättre och många gånger lättare saker. Jag kände mig nöjd, många gånger var det mer eller mindre omöjligt att se var jag hade sovit. Man kunde uttyda på marken som blivit nedtryckt annars var det inte så mycket som antydde att någon hade varit där. Jag var noga med att ta med mig t-spritflaskor, tomma gastuber, skräp som påsar från den frystorkade maten.

Det kom ut nya kök av titan som var ännu lättare, bättre gaslyktor, nya knivar med mera. Min utrustning blev ännu bättre, lättare och mer avancerad och jag lämnade fortfarande inga spår efter mig.

Men lämnade jag verkligen mindre spår efter mig?
Nu i efterhand kan jag bara konstatera att så inte var/är fallet. Framställandet av mycket av den utrusning jag köpt har tagit hårt på miljön. Det paradoxala är att ju mer vi älskar naturen och att vara i den desto större påfrestningar utsätter vi den för. Detta brukar kallas för just friluftsparadoxen.

Att återbruka, tillverka egna saker och medveten konsumtion är något som jag verkligen börjat ta till mig. Jag har gått från storkonsument till en mer medveten konsument, gått från att ha en övertro på at

Värt att beakta för oss som bryr oss om naturen!

t prylar ska göra min utevistelse så mycket bättre till att förstå att det är interaktionen med naturen som är det viktiga.

 

Att torka sig vid en eld när man har blivit blöt och frusen är underbart. Att ge avkall på en del bekvämlighet behöver inte alltid vara till det sämre, utan många gånger tvärtom. Något som jag ofta säger är att ”vi har blivit så bekväma att vi har blivit obekväma”. Med det så menar jag bland annat att vi har så mycket saker med oss ut att varje tur blir ett mindre projekt samt vi sliter och släpar på alla grejer. Krångla inte till det för mycket, tillräckligt bra är ofta bra nog. Vi behöver inte ha det bästa av allt.

Att flytta ner ”köpa-nytt” några steg i konsumtionstrappan gör väldigt mycket för miljön och även plånboken. Att tillverka egen utrustning är otroligt tillfredsställande, att tälja en egen sked, snida till en kåsa med mera är något jag verkligen rekommenderar. När jag behöver köpa saker väljer jag i första hand begagnad utrustning i andra hand lokala aktörer och i sista från andra.

Jag är väldigt dålig på att spara pengar så det som blir över nu går till utbildningar/kurser och träffar. Detta är nog en av de saker som jag värdesätter mest. Det finns så otroligt mycket kunskap bland oss, det gäller bara att ta sig till dom människorna som sitter på den.

För drygt 5 år sedan återvände jag till den plats där jag och familjen spenderade semestern för 35 år innan. Det var nästan omöjligt att ta sig ner till platsen. Det syntes inget av de många somrar vi tillbringat där, stigen till badplatsen fanns inte längre kvar. Skogen hade åter tagit platsen till sin egna. Det lilla hål i skogen som vi en gång skapat fanns inte längre. De stora hål som gjorts i jorden för att tillverka en del av mina saker kommer troligtvis aldrig försvinna.

Så nu dagarna efter jordens dag vill jag att fler än mig funderar lite på vad vi kan göra tillsammans för att ta hand om den natur vi älskar så mycket. Sent ska syndaren vakna, så även jag.

Ända sedan barnsben har Tobias Karlsson varit i skog och mark så mycket som möjligt. Han var med och startade och är aktivt engagerad i Bushcraft Sverige och Bushcraftfestivalen som tillsammans inspirerar tusentals människor att spendera mer tid i naturen.

Naturen – en instagramvänlig produkt

Krönikor | 06 april 2018


Hur är egentligen vårt förhållande till naturen, är naturen bara ytterligare ett sätt att bygga vår identitet genom sociala medier: hur ska vi förhålla oss, var det bättre förr? I veckans krönika så debuterar Josefin Wilkins som krönikör.

Jag scrollar igenom mitt instagramflöde och inser att vår relation till naturen förändras snabbt. Även när du läser dessa ord, sker effektivisering över våra ovetande kroppar och ny teknik lanseras i reklampauserna på vår favoritserie. Människan rör sig inte i samma värld eller takt som förr och vår relation till naturen verkar allt mer avgränsad.

Missuppfatta mig inte nu, utan jag tror “allmän” Svensson i lunchrummet, fortfarande värdesätter att vara ute i naturen. Ännu pulserar allemansrätten i våra blod. Men frågan är hur vi nu relaterar till dess ekolod?

För den breda befolkningen är nämligen naturupplevelser en instagramvänlig produkt, som med tidsbrist, effektivt ska avklaras. Vi ska till Nordnorge eller kasta oss ner för det brantaste av stup. Vi bokar pilgrimsvandringar för inre reflektion, men tid för relation och att faktiskt Vara med naturen. Nja, det fylls inte många almanackor med.

Jag är rädd att sättet vi lever på idagl håller på att förstöra vår relation till naturen. Tror du mig inte så observera bara hur vi väljer att planera våra natursemestrar. Det är kartor, GPS och den rätta tältutrustningen, med det senaste inom Gore-Tex som ska med. Vi ska nå vårt mål med högsta bekvämlighet. Skyddas från naturens krafter och samtidigt exploatera både den och oss själva på ett fläckfritt instagram.
Att en söndag, se ett löv falla ner. En onsdagskväll samla pinnar för en enkel brasa eller när som helst ta sig till närmsta skog och sätta sig på en stubbe. Det är det nog bara hippies eller nytänkande ”skogsbadare” som gör.

I naturvårdsverkets rapport ” Den viktiga utomhusvistelsen” visas inte ett trendbrott för framtidens ”vuxna”. Föräldrar uttrycker rädslor och markerar utomhusvistelsens stora risker. Ska barnen ut i naturen så ska detta kontrolleras. Med grindar och betong på lekplatserna ska nog alla kunna skyddas.

Så, vad är det jag då menar? Var vår relation till naturen bättre förr? Kanske? kanske inte.
Jag är ingen vetare av allt, och lita på mig även jag har nya vandrarskor och naturupplevelser i Lofoten i sikte.
Det jag dock hoppas på är en ny trend där vi slutar att bygga upp murar mellan oss och naturen. Slutar att göra den till ett Facebookevent och slutar att tro att vi är smartare än den.

Istället vill jag se mer av människor som pausar sitt scrollande, finns tydligen en app för det och bara andas tag. Människor som går till biblioteket för att shoppa naturkunskap, istället för ett nytt stildrag. Människor som lär nästa generation att naturen, är en del av vår kroppsliga funktion.

 

Arbetar med naturhälsokommunikation och går en master i miljöpsykologi på SLU, Alnarp, med fokus på utomhusmiljöer för hälsa och välmående. Mina dagar fylls med forskningsanalyser, föreläsningar och konsultuppdrag där jag lyfter fram naturens hälsoeffekter för alla.

Sida 1 av 212

Ta del av bortglömd kunskap i din inbox