Sent ska syndaren vakna - Vilse

Sent ska syndaren vakna

Krönikor | 26 april 2018

En värmländsk insjö som i Tobias barndom Foto: Tommie Svanström Ohlson

Hur påverkar egentligen vi friluftsmänniskor miljön vi älskar, är vi bättre än andra eller i själva verket till och med hycklare? Läs veckans krönika av Tobias Karlsson.

Nu på morgonen när jag satt i bilen, sen till jobbet för att jag hade snoozat ett par tre gånger för mycket, så kom jag äntligen på titeln till denna krönikan. Jag har under en längre tid reflekterat över min konsumtion och särskilt den som är relaterad till mitt friluftsintresse.

Jag har alltid älskat att vara ute i naturen och kan i mångt och mycket beskrivas som ett naturbarn.

Har alltid fått följa med mina föräldrar och bröder ut i skogen. När jag var 1,5 år var hela familjen ute och plockade blåbär som skulle bli sylt. Min mor satt mig på en stubbe men lite blåbärsris fullt med bär som jag kunde underhålla mig själv med medans de fokuserade på att plocka bär.

När de lite senare vände sig om satt jag inte längre kvar på stubben. Skräcken spred sig bland dom. Efter ett stunds letande gick de tillbaka till stubben för att utgå från den i sitt letande. Där var jag mycket riktigt. Jag hade blivit trött av alla bären och lagt mig ner i det sköna riset och somnat.

Det som jag reflekterat över att även fast vi var ute mycket så hade vi inga ”speciella” skogskläder. Det skulle i och för sig vara stövlar och mygghatt men så mycket mer än så var det inte. Visst så hade vi en del utrustning för friluftsliv så som tält, kanot, primuskök och lite sådana saker. På nätterna stärktes det upp med filtar och täcken med mera. Vi gjorde inga längre fjällvandringar utan endast kortare turer så behovet av sådan utrustning fanns ju inte.

Semestrarna spenderades i skogen i norra Värmland vid en insjö där det plockades bär, och svamp från sjön drogs det upp en hel del abborrar.

Jag minns när jag var runt sex år då specialiserade jag mig en sommar på att tälja träsvärd av små björkslanor. Vi byggde kojor, trampade upp stigar till den lilla badstranden, fiskade och paddlade kanot. Visst syntes det att vi hade varit där. Dock fanns det inget skräp någonstans att finna, för att skräpa ner var det bara idioter som gör, som min käre far brukar säga.

När jag i tidiga tonåren började ta mig ut själv och med vänner så fanns min fars ord med mig. Jag hade hört fraser som ”lämna inget annat än fotavtryck efter dig”.

Med takt att jag började jobbade på mina lov och fick egna pengar så köpte jag utrustning i samma anda. Jag började med det nödvändigaste. Eftersom jag var aktiv inom militärens ungdomsverksamhet så hade jag en del utrustning därifrån och valde att köpa mig en ordentlig sovsäck, ett gaskök och en Gränsfors yxa som min första stora investering.

Senare blev det en ordentlig ryggsäck, Gore-Tex-tält och den just då släppta kniven F1 från företaget Fällkniven. Utrustning kompletterades och uppgraderades. Till bättre och många gånger lättare saker. Jag kände mig nöjd, många gånger var det mer eller mindre omöjligt att se var jag hade sovit. Man kunde uttyda på marken som blivit nedtryckt annars var det inte så mycket som antydde att någon hade varit där. Jag var noga med att ta med mig t-spritflaskor, tomma gastuber, skräp som påsar från den frystorkade maten.

Det kom ut nya kök av titan som var ännu lättare, bättre gaslyktor, nya knivar med mera. Min utrustning blev ännu bättre, lättare och mer avancerad och jag lämnade fortfarande inga spår efter mig.

Men lämnade jag verkligen mindre spår efter mig?
Nu i efterhand kan jag bara konstatera att så inte var/är fallet. Framställandet av mycket av den utrusning jag köpt har tagit hårt på miljön. Det paradoxala är att ju mer vi älskar naturen och att vara i den desto större påfrestningar utsätter vi den för. Detta brukar kallas för just friluftsparadoxen.

Att återbruka, tillverka egna saker och medveten konsumtion är något som jag verkligen börjat ta till mig. Jag har gått från storkonsument till en mer medveten konsument, gått från att ha en övertro på at

Värt att beakta för oss som bryr oss om naturen!

t prylar ska göra min utevistelse så mycket bättre till att förstå att det är interaktionen med naturen som är det viktiga.

 

Att torka sig vid en eld när man har blivit blöt och frusen är underbart. Att ge avkall på en del bekvämlighet behöver inte alltid vara till det sämre, utan många gånger tvärtom. Något som jag ofta säger är att ”vi har blivit så bekväma att vi har blivit obekväma”. Med det så menar jag bland annat att vi har så mycket saker med oss ut att varje tur blir ett mindre projekt samt vi sliter och släpar på alla grejer. Krångla inte till det för mycket, tillräckligt bra är ofta bra nog. Vi behöver inte ha det bästa av allt.

Att flytta ner ”köpa-nytt” några steg i konsumtionstrappan gör väldigt mycket för miljön och även plånboken. Att tillverka egen utrustning är otroligt tillfredsställande, att tälja en egen sked, snida till en kåsa med mera är något jag verkligen rekommenderar. När jag behöver köpa saker väljer jag i första hand begagnad utrustning i andra hand lokala aktörer och i sista från andra.

Jag är väldigt dålig på att spara pengar så det som blir över nu går till utbildningar/kurser och träffar. Detta är nog en av de saker som jag värdesätter mest. Det finns så otroligt mycket kunskap bland oss, det gäller bara att ta sig till dom människorna som sitter på den.

För drygt 5 år sedan återvände jag till den plats där jag och familjen spenderade semestern för 35 år innan. Det var nästan omöjligt att ta sig ner till platsen. Det syntes inget av de många somrar vi tillbringat där, stigen till badplatsen fanns inte längre kvar. Skogen hade åter tagit platsen till sin egna. Det lilla hål i skogen som vi en gång skapat fanns inte längre. De stora hål som gjorts i jorden för att tillverka en del av mina saker kommer troligtvis aldrig försvinna.

Så nu dagarna efter jordens dag vill jag att fler än mig funderar lite på vad vi kan göra tillsammans för att ta hand om den natur vi älskar så mycket. Sent ska syndaren vakna, så även jag.

Ända sedan barnsben har Tobias Karlsson varit i skog och mark så mycket som möjligt. Han var med och startade och är aktivt engagerad i Bushcraft Sverige och Bushcraftfestivalen som tillsammans inspirerar tusentals människor att spendera mer tid i naturen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta*

*

17 + 16 =

Ta del av bortglömd kunskap i din inbox